Förberedelser inför tal
"Vi har samlats för att hedra de som mist livet och de som saknas efter katastrofen i Sydostasien. Vi tänker på alla de nära och kära, som för bara några dagar sedan var en självklar del av vår familj, kamratkrets, skolklass eller syskonskara, men som inte längre finns mitt ibland oss. Vi har samlats här idag för att stödja och försöka hjälpa varandra i denna svåra tid.
Vad kan vi säga varandra och vad kan jag säga, som kan vara Er andra till hjälp? Det känns som om orden tagit slut, eller som om de aldrig funnits, de ord som skulle kunna formulera vår sorg, saknad, vanmakt och vrede. Tystnad känns som det enda rätta språket inför allt detta obegripliga, övermäktiga och oförklarliga.
Hellre än att hålla tal, skulle jag egentligen, på ett mera påtagligt sätt, vilja försöka ge värme och ny trygghet åt alla som drabbats. Jag skulle vilja finnas till för var och en som vill berätta om sina hemska upplevelser från det paradis som plötsligt förvandlades till ett helvete.
Men det är med ord jag kan förmedla till Er alla som drabbats, vår vilja att finnas hos Er nu - nu när chocken ännu är förlamande.
Jag önskar att jag på detta sätt kan inge hopp att en dag smärtan ska komma att lindras och ljus skönjas över den väg framåt, som nu ligger i mörker.
Med ord får vi försöka nå fram till varandra.
Nu börjar en ny termin i landets skolor, efter ett jullov som inte blev som vi önskat. I många skolor kommer bänkar att stå tomma. De kommer aldrig mer att användas av de barn och ungdomar, som för bara några dagar sedan satt där med levande tankar om nuet, framtiden och livet. Vi får aldrig veta vad de skulle kunnat göra av sina liv. Vi kommer heller aldrig att kunna tacka dem för den vänskap, glädje och livfullhet de spred omkring sig.
Hur ska vi kunna bära den saknaden? Hur ska Du som sitter i bänken bredvid och Ni föräldrar, syskon, anhöriga, lärare och ledare orka hantera förlusten?
Jag önskar jag hade ett bra svar. Tänk om jag, som kungen i sagorna, kunde ställa allt till rätta och sluta berättelsen med "att sedan levde de lyckliga i alla sina dagar". Men jag är, precis som Ni, bara en sörjande, sökande medmänniska.
Låt oss alla hjälpas åt. Vi vuxna vill lyssna på Er, som är barn och unga, på era berättelser om vad ni upplevt och känner. Visa oss era teckningar, era tårar, sorg och vrede. Vi vuxna finns här för att skydda och hjälpa Er.
Men Ni kan också hjälpa oss vuxna. Ni gör det genom att finnas hos oss. Inför det obegripliga är vi vuxna också som barn, som inte har svar på varför sådant händer, som vi inte vill ska hända.
Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden.
Jag vill därför be Er, alla vuxna i dessa barns närhet att vara lyhörda för vad de säger och signalerar. För att ge dem de svar de ber om, försiktigt och varligt. Ovisshet kan ibland skapa mera ångest än vetskap.
Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så:
Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa. Vi är alla bara människor, utan säkra svar på frågor om varför livet, som kan vara så roligt och lustfyllt, plötsligt visar sig vara grymt och obegripligt.
Men att bara vara människa är ändå mycket stort. Vi kan vara varandra till tröst och stöd i livets svåraste skeden. I sorgen då hopplösheten tycks ha ett fast grepp om varje minut. Låt oss då lägga våra masker åt sidan och våga vara medmänniskor.
Klarar vi det, kan ur det hemska, som har hänt, växa en ny tilltro, ett nytt hopp, en ny gemenskap och en ny tillförsikt om framtiden."
Tal vid ceremoni den 10 januari 2005 i Stockholms stadshus över avlidna och saknade i katastrofen i Sydostasien.
(KÄLLA: http://www.royalcourt.se/)
Ja, det jag direkt tänker på är hur personligt detta talet låter. Hur han framställer sig själv som en av "oss" tar ner sig på samma plan som vi är. Han säger saker som "Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor." och "Det känns som om orden tagit slut" lite sånt man vill höra med från sin kung.
Det är framför allt ett "lättsamt" tal som riktar sig till alldagligt folk, vad det nu än är.. . så att alla ska kunna felatera och förstå.
Ja, jag håller med Flink om att han vill framställa det personligt och det är självklart i en situation som denna, där många omkom.
Han använder sig av upprepningar så som vi har samlats och vi m.m. Sedan har han används sig av hopning tex i andra stycket"obegripliga,övermäktiga och öförklarliga" för att skapa känslan att det inte kunde göras nåt åt situationen, som hänt.
Sedan använder han sig av kontraster "paradis, helvete roligt grymt m.m. Han använder sig av retoriska frågor så som i 8 stycket 3 på raken!
Sedan referar han sig själv med en allusion till kungarna i sagorna. Utrop är ett bra medel för att få folk att tänka och agera så som han använder sig av "Låt oss hjälpas åt!" "låt oss våga hjälpa"
Jag tyckte att denna var bra det fångade säkert publiken vid det känsloladdade tillfället men jag känner att vissa tillfällen var inte lika klockrena som andra i uppbyggnaden. Men i helhet var det bra ur retorisk perspektiv så använder han sig av väldigt bra knep som nämts.
Talet kungen håller är väldigt enkelt med ord som alla kan förstå. Hann anväder sig mycket av synonymer då han säger två eller tre ord på raken som betyder i stort sett samma sak, t. ex Laylas exempel ovan samt "roligt och lustfyllt".
Kungen ställer sig på samma nivå som alla oss "vanliga" när han uttrycker sin sorg och säger att han känner till barns sorg över att ha förlorat en förälder då han gjorde det själv.
Det är inget genialiskt tal rent retoriskt, men känslomässigt tror jag att det var det bästa han hade kunnat säga vid den tidpunkten. För oss som inte förlorade någon i tsunamin är det kanske bara ett "jag är som du" tal likt alla andra, men för de som fortfarande känner smärta efter att ha förlorat någon var nog detta ett ljus som brann med ärlig låga när natten föll efter tsunamin.
På allmän (susannas) begäran kommer nu ett inlägg!
Jag tycker kungen på ett väldigt fint och sympatiskt sätt värnar om de behöriga till de som omkommit. Han visar fortfarande en stor respekt för de som drabbats och gör det på ett mycket bra sätt.
Eftersom det är var barn och ungdomar som ska föra samhället vidare vänder han sig till dem när han pratar om skola etc. Detta för att de ska få större förståelse om vad som hänt.
Jag tycker att kungens tal är bra, även om jag tvivlar på att han själv skrivit det.
Hoppas du är nöjd nu Sussie, det var inte så mycket men något iaf:)
Talet i sig är enkelt med korta meningar och enkla stavelser. Det känns som om talet snabbt skrivits ihop, dock under känsloladdad tid.
Om man sedan ser på vad talet förmedlar så framhävs verkligen empati och sorg. Kungen vill visa att även han är människa och att även han förstår vad som hänt. Känslorna i talet känns äkta och de är väl anpassade till vad många människor ute i landet vid denna tidpunkt egentligen kände. Talet känns vardagligt men ändå inte, och han framhäver någonstans också ljuset i den svåra situationen. Han talar om framtiden och hur viktigt det är att lyssna på barnen och ungdomarna; men att de också lyssnar på de vuxna som faktiskt förstår situationen.
Det är svårt att sätta sig in i människors otroliga saknad över alla de som dog och försvann, men ändå så tycker jag att Kungen gör det väldigt bra. Han visar sina känslor och sin vrede - men skänker även nytt ljus åt framtiden och dess planer, vilket enligt mig är superviktigt för att ett helt land ska kunna återhämta sig efter att ha förlorat så många av sina egna.
Kungen talar om "vi, vår" som direkt hänvisar till oss, att vi tillsammans är en grupp som faktiskt "borde lägga våra masker åt sidan och våga vara medmänniskor". Han visar sig sårbar och tar upp många olika exempel ur olika situationer, både personliga och allmäneliga.
Det som gör mig mest känslosam är när han talar om skolan och ungdomarna som dessvärre inte kommer att sitta i sina bänkar igen.
Det mest minnesvärda från talet är när Kungen uttrycker sin önskan om att "jag som Kungen i sagorna, önskar jag kunde göra något. Men jag är precis som Ni en sörjande människa..."
Jag vet inte om han skrivit detta tal själv men det hade varit fantastiskt om så varit fallet.
Kort och gott så var det ett känslofyllt speech från början till slut!
Jag länkar här till ett skitbra tal. Vill bara tipsa alla om det. Se det!
http://www.youtube.com/watch?v=Dg1HnP7ce7U
Jag tycker att talet är riktigt bra. Det känns som att man äntgligen kan se kungen som en "vanlig" människa bland oss, då han hela tiden använder sig av "vi". Genom att göra detta visar Kungen på något sätt att han har en hög titel, men samtidigt är han bara en av oss.Jag anser att man verkligen får se själva persona i kungen, man får se en helt annan inblick än den stela Kungen helt enkelt.Genom den sympati och viljan att alla människor ska vara delaktiga till att hjälpa till, tror jag att många ha en tro på Kungen och blir deltagna. Jag själv blev tagen då jag läste talet och det fick mig att verkligen tänka tillbaka på katastrofen och hålla ännu en tyst minut för de som gått bort.
