Campeonstvåor

Genom att analysera film lär vi oss en hel del om de rörliga bilderna språk. Analysen kan också öppna nya dimensioner i en film, man upptäcker detaljer och innebörder som man inte sett tidigare.

En film kan man analysera med utgångspunkt i

• den dramaturgiska modellen eller ett episkt filmberättande
• berättarkomponenterna (kallas också gestaltningskomponenter)
• innehållet

Ni kommer säkert ihåg (från Csabas filmkurs) att man brukar tala om två olika huvudtyper av filmberättande: epik (berättar fram handlingen) och drama (agerar fram handlingen).

EPIK

Den episka filmberättelsen är inte underordnad en viss handlingsstruktur. Karaktärerna behöver inte vara inbegripna i en huvudkonflikt utan de kan vara lika sökande och utsatta för tillfälligheternas spel som människor i verkliga livet. Slumpen kan ha en avgörande betydelse och världen kan vara oförutsägbar och irrationell.

     Kan likna dramat och vara konfliktladdad, men det är inte en huvudkonflikt som är utgångspunkten utan filmen hålls oftast ihop av ett tema eller en muntlig berättare.

     Vanliga episka teman och berättarformer; tema: kärlek, vänskap, hat, våld; människan; resan; undersökning; flerhandlingsstruktur; fri associativ struktur; reportage- och dokumentärfilm.

DRAMA

Det här kännetecknar drama:

1. två motkrafter: protagonist (oftast "den goda", huvudkaraktären, drivs mot ett mål) ställs mot en antagonist (någon form av hinder, motkraft - behöver ej vara en person)

2. vissa krav på handlingen: orsak → konsekvens (slumpmässiga händelser finns nästan aldrig i ett drama); handlande människor (människan måste besegla sitt öde)

3. berättelsen drivs av konflikter: huvudkonflikt=ett problem som innehåller starkt laddade spänningsmotsättningar som inte har en enkel och självklar lösning; delkonflikter=kopplade till huvudkonflikten

Den dramaturgiska modellen grundar sig, i vårt västerländska filmberättande, på det klassiska grekiska dramat. Dramaturgi är ett slags berättarspråk, man kan definiera begreppet som "läran om hur man berättar en historia". Den klassiska dramaturgin brukar vi ofta kalla för "Hollywood-modellen". Den består av följande delar.

Anslag   Öppningsscener i filmen. Anslaget presenterar i korthet vad filmen handlar om; filmens huvudkonflikt. Skapar framåtrörelse och nyfikenhet: hur kommer det att gå? Är vanligtvis kort, cirka 2 minuter.

Presentation   Filmens dramatiska rum. Information om olika karaktärer och deras inbördes relationer. Förutsättningar för de olika konflikter (huvudkonflikt och delkonflikter) som utspelas.

Fördjupning   Konflikten utvecklas, ofta genom ett kristillstånd som tvingar protagonisten att handla. Fördjupningen engagerar publiken känslomässigt i de personer filmen handlar om och i deras problem.

Konfliktupptrappning  Konflikten kommer igång på allvar. Angrepp - motangrepp avlöser varandra. Handlingen förs fram gradvis tills det sker en konfrontation mellan parterna i konflikten.

Konfliktupplösning  Konflikten når sin kulmen. Det goda segrar. Det onda tillintetgörs.

Avtoning  Ett förtydligande av att historien är slut. Ifall det eventuellt fanns några tveksamheter gällande innehållet får de sin förklaring här. Det är här sensmoralen i filmen är tydligast: "Så går det om man...".

Det behövs trovärdighet för att vi ska engagera oss i en film. Varje bild måste vara så noga planerad att man som tittare inte störs av någonting som skulle minska trovärdigheten. Man fäster vikt i vad och hur publiken ser samt vad och hur publiken hör. Detta brukar man kalla för berättar- eller gestaltningskomponenterna i en film. En film kan också analyseras med utgångspunkt från dessa komponenter. Det är genom en sådan analys som vi kan lära oss filmspråkets retorik.

Innehållet i en film upplever de flesta att är väsentligt och därmed intressant att ha som föremål för analys. För en sådan analys kan man t ex använda sig av en s.k. semiotisk metod. Semiotiken är läran om "de enskilda tecknens betydelser" och då brukar man analysera i åtminstone två nivåer: en beskrivning (denotation) och en tolkning (konnotation). Detta betyder att man kommer överens om att först beskriva vad man ser och hör. Efter det fortsätter man med de personliga tolkningarna. Tolkningsfasen ger ofta upphov till intressanta frågeställningar, alla har sällan tolkat allting på samma sätt. I tolkningsdiskussionerna kommer ofta de centrala frågorna upp vilka man kan försöka problematisera och gå djupare in på.

Att diskutera

• Vad ser du? - miljö, personer, handling, konflikt
• Hur har man gjort för att ge den upplevelse du får? - bildutsnitt, kameravinkel, kamerarörelse, parallellhandling, ljus, ljud
• Filmens värderingar? - vad vill filmsnutten antyda, hur förhåller sig personerna till varandra, hur beskrivs de, hur framställs män/kvinnor i filmen, hur framställs rasskillnader osv.

Man kan vidare ta ställning till

• Vem riktar sig filmen till?
• Hurudan film är det frågan om (genre och karaktär)?
• Huvudkonflikt? Personernas egenskaper, förhållande till varandra, del i konflikten?
• Andra motsättningar i filmen?
• Slutsatser?
• Finns det några allmängiltiga lagar (t ex myter) som styr filmen?